Jan Myrdal

(91) INFAMT OCH OHEDERLIGT

I dag är det Ebbas dag. Ebba Witt-Brattström. Hennes ”Århundradets kärlekskrig” kommer ut i dag. I alla fall så recenseras den här och där i dag. Inte för att jag har kommit över den ännu men man kan ju ta del av kulturaspiranterna (aspirationer till att bli kulturman alltså). Jag råkar läsa: ”Jag ligger inte med en högerman”, sa Gun Kessle, alltid lydig Jan Myrdal. Det är åtminstone en linje. Hade Moas dotter varit lika klok och hållit sig borta från elitister hade mycket besparats henne. Men var idén i stället att vara högsta hönset så finns alltid risken att man satsar fel.” och ordet infamt faller fram bland synapserna i mina tankars värld. Hur är det möjligt? Jag vet inte varifrån det kom. Motbjudande, vedervärdigt, vederstyggligt, förhatligt, förskräckligt, frånstötande, obehagligt, vidrigt, otäckt, uselt, hemskt, ohyggligt, äckligt, vämjeligt, abominabelt, grymt sa grisen, en sur gammal högergubbe. Vadan att vänta? En annan kommentar i dag från självaste Expressen: ”Att hon samtidigt, med berått mod, låter hela manlighetens kollektiva skuld falla på en ensam man, som många läsare kommer att tycka sig känna igen, är mindre hedervärt.” Ja, man vet inte vad man ska tro. Är det autentiskt så är det. Varför denna omsorg om mannen, i det här fallet den enstaka mannen? Den enstaka kvinnan skurar i hela landet! Det är uppenbart en otrevlig man.  –  Hedervärt alltså! Heja EBBA! Jag återkommer i ämnet när jag läst boken …

I självaste Aftonbladet går att läsa om den allt mindre hedervärda för att inte säga ohederliga Handelshögskolans bemötande av en diskuterande kritisk och framförallt fri hållning. Totalitarism är vad det handlar om och vad bland andra den inte så särskilt hedervärda familjen Ax:son Johnson gör när den öppet visar hur totalitär man kan vara mot kvinnor också i en demokrati som Sveriges. Det är den intellektuella friheten det spelas med. Rätt så läskigt faktiskt. Det finns många goda skäl till att varken läsa eller skriva i tidningen Axess. Det ”är ett svek mot demokratin, ett primitivt sätt att säja nej till upplysning, information, debatt, kultur, ja snart sagt till allt som är viktigt i en demokrati”. (för att alludera på ett påstående om Metro jag råkade läsa på en blog.) Jag återkommer i ämnet när jag läst boken … 179 år av ensamhet.

Annonser

”438 dagar” … 37 – #blogg100

Martin Schibbye och Johan Persson åker ner till Afrikat för att skriva om konsekvenserna av Lundin & Bildts Oljeprospektering i Somalia, eller den del som för tillfället kallas Ogaden. De är proffsiga men hamnar i alla fall i fängelset Kality, kanske för att de inte är så proffsiga i alla fall. När allt kommer till kritan så lämnar sulorna på deras nordiska konceptskor spår som ökennomaderna kan följa medan gerillastyrkan de är inbäddade hos mest är rädda för att heta linjen hem till den kalla norden ska pejlas på plats. Medan de gör sitt jobb så filmar de också sig själva, kanske ett annat jobb, men istället för att spara filerna krypterade i något överhängande digitalt moln så arkiveras de i minnesdiskarna som Regeringsgänget sedan kommer över och blir till avgörande bevismaterial i en rättegångsshow som gav mångåriga fängelsestraff. Det har jag egentligen ingen kommentar till då riskbenägenhet ligger inkapslat i personligheten men man kan konstatera att så blev det och ser man till uppdraget de gett sig själva så vann Carl Bildt med 1-0. Somalierna, eller ska man skriva Ogadennarna, är sluga som den, slugare än man räknat med men slugast är nog ändå Svenska Ambassaden som kommer att äras för sin ärelösa insats. Regeringsrepresentanten och utrikesministern Carl Bildt lyckas med den svåra konsten att göra ett personligt besök i Fängelsebyn Kality utan att sätta några officiella avtryck i protokollen till men för varken Lundin & Co eller den svenska överklassapparaten som vägda i den Somaliska verkligheten de båda självutsända journalisterna trots allt visar sig tillhöra. Att vara den man är och sanningen är olika storheter och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att vara båda. Kanske dresskoden duger som Jan Guillou så vackert uttrycker det i sitt förebildliga tacktal  till Jan Myrdal. Boken är intressant, välskriven och som JG skriver i förordet hedervärd. JG och hans journalistiska gärning löper nästan som en röd tråd i reportaget och hans goda råd om fängelsevistelser kommer väl till pass och det är nästan så att man saknar Bullworkern, hur de nu skulle ha lyckats gardera den för de olika inspektionsgardena?. Bäst är boken när galghumorn får titta fram då och då och tankarna går till Ferdinand Celinska afrikanska erfarenheter. Intressant är också Maktens Byråkratiska Besynnerligheter både i Domstol och Fängelse men också närheten till RegeringsApparaten där också fängelsechefen torde ingå och hur samhälleliga strukturer av Claude Levi-Straussiska proportioner biter sig fast i maktskiften och tycks bara mycket långsamt gå att förändra. Men samhällsförändringen i Somalia tycker jag ändå känns genom texten vilket gör den till en optimistsik skildring. Det är bara att gratulera den som ännu inte läst boken.