Det är måndag och bloggprojektet närmar sig första tredjedelen. I lördags välkomnades våren med en generationsfest och fri bar och ett band med den bästa musiken, bland annat Jimi Hendrixcovers som gav lite Montereyvibbar hos en som faktiskt var där; the lovesummer -67, nämligen jag. Jag berättade för den intresserade bandledaren också om Watts-66 och efterdyningarna där året efter vilket mitt politiska jag också hade turen att få uppleva. Some sort of historicall retreat med andra språks ord så att säga. I alla fall en glimt. Bandledaren var förresten också stor baskettalang en gång i tiden, så jag kan lika gärna nämna att året efter Monterey så var jag med om att skriva Herkuleshistoria då laget gjorde vad Malbas inte klarade i går, nämligen att kvalificera sig till dåvarande högsta svenska ligan. Mitt namn i undertexten till tidningsbilden är symptomatiskt felstavat och kanske borde en sådan här blogg vid närmare eftertanke heta ”Bricssons Minne” för att bättre motsvara sitt innehåll. Senare har jag naturligtvis förstått hur mycket basketbollen och BBK Herkules betytt för mig. Eftersom jag samtidigt spelade med Pojkar A, Juniorlag och A-laget och i solidaritetens namn var noga med att inte missa någon träning så kan jag inte haft tid med något annat. Den som spelar basketboll syndar inte. Annars var jag nämligen inte så ordentlig. Bilden nedan berättar många saker för den invigde men två inte så obetydliga är :
a) Jag är omgiven av idel läroverksungdom och ledarna bär virkade slipsar. Kalla mig Arbetarklasse. Trots att läroverken är borta så är basketboll i Sverige fortfarande en läroverkssport, en sport som dessutom inte är förankrad i den svenska sportmentaliteten då den har ett märkligt historiskt stigmata som baltisk invandrarsport. Vi kan kalla det det sportsociala arvet. Bara Sverige svensk basketboll har! Jag tror att basketverksamheten skulle må bra av en djupgående idéhistorisk genomlysning för att bryta med detta förträngda arv; en omprövning som resulterade i ett ideologilöst men framgångsrikt NYA BOLLERATERNA eller något utifrån hur den idrottspolitiska verkligheten faktiskt ser ut. ”Alla ungar går i basketkläder men ingen spelar basketboll” Slingmaniska slipprigheter hade förmodligen också fungerat. b) Golvet i Heleneholms dåvarande Baskethall är ett Basketgolv; det vill säga ett golv med särskild mjukhet och återstuds för att passa en sport med många ledpåfrestande hopp. Idag är alla sporthallsgolven i Malmö innebandygolv och det mer än något annat tror jag speglar basketsporten nuvarande läge, självuppfattning och problemens mångfaldighet. NBA-proffsen och Harlem Globetrotters kräver trägolv till sina tillställningar vilket också till exempel drabbat Baltiska Hallen då det ska uppvisas där. Jag var där och coachade förmatch med mitt pojkar C-lag i Herkules som faktiskt gick till Final-Four då det begav sig. Med i laget var Tommy som nu håller i det praktiska på Malbas och Nino som nu är coach i Playmaker.
Den här bloggen skulle ju handla om basketboll också så i dag nämner vi särskilt idag att Basketbollklubben Malbas inte har något lag i högsta ligan, varken dam eller herr, trots att man faktiskt, sett till de reella omständigheterna, har Sveriges största befolkningsunderlag för verksamheten. Det är inte många basketbollidkare som tänker på det, men så är det faktiskt. Malbas är enda elitrekryterande basketbollklubben i hela Malmöregionen, som dessutom i kraft av många inflyttande familjer från framstående basketregioner i världen tämligen statistiskt säkerställt har ett helt överlägset basketkulturunderlag jämfört med övriga basketklubbar i landet. När det kommer till sport så har statistiken stor betydelse och det går inte alltid att gömma sig bakom alla sportklichéer som står som stön i uppförsbacken. Särskilt inte i basketboll där slumpfaktorn har minst att göra. Förlorar man så är det för att man gjort ett sämre jobb. Därför är det också alltid klubbledningen och coachen som förlorar medan det är spelarna som vinner. Två journalister beskriver gårdagens event med ett gemensamt ord; Kollaps!, och det är säkert riktigt men det är också en basketterm.
Så nu blir det terminologi. En övergripande försvarsmetod i basketboll är zonförsvar. Generellt kan man säga att zonförsvaret släpper till skott men tar alla returer. Alltså behöver anfallet ett spel som inte ger returer. Antingen säkra skott utifrån eller enkla skott helt nära korgen, företrädesvis lay-ups. Alla zonförsvar har en eller flera svaga punkter. Det är därför det finns olika zonförvar att anpassa efter motståndarna. Alla inlästa coacher kan det där och penetrerar zonen på den svaga punkten. Att penetrera zonen betyder att en anfallspelare tar sig till den svaga punkten, antingen med bollen eller att han får bollen ditpassad. Då ropar försvaret KOLLAPS! och spelarna släpper sina positioner för att stoppa prenetrören. Varpå bollhållaren räknat med det och passar i sin tur bollen till en förberedd skytt som nu har gott om tid att sätta ett säkert skott. Hur försvarszonen än vänder sig är alltid korgen bar.
Blå är Malbas och man kan se att han har ett helt öppet och oattackerat skott och kan av basketmässiga omständigheter inte missa. Man kan också se att medan armbågen är perfekt så är skotthanden sned och stödhanden som ska vara bakom bollen är nu ovanpå. Benen ska för att ge stabilitet vara raka och fötterna om han inte är i en rörelse framåt bredvid varandra. Det är teknikaliteter som automatiserar och underlättar skottet men mycket talang kompenserar utbildningsbristen. Problemet är att tröttheten tar ut talangen. Spelaren regredierar. Det sa alltid Miki Herkel som visste mest om basket i Sverige. ”När det är en minut kvar eller i förlängningen så är spelaren tio år kan plötsligt inte göra lay-up med ”fel” hand. EOS som är vita spelar 2-1-2 zon och bara en spelare rör sig mot skytten. Det ska vara två. Dels spelaren på positionen, dels spelaren varifrån passningen kommer. Det är detta som ger skytten all tid och oberoende i världen för att sätta sitt skott. Hela zonen ska vara på alerten och röra sig i passningsriktningen. Det är den uppenbart inte. Spelare 14 är svår att läsa. Första tanken är att han vill störa skottet på bollen men då har han handen felvänd, andra möjligheten är att han vill störa skottsynen men då är han alldeles försent ute och rör han sig framåt och lite åt höger så ska han skjuta ifrån med vänster fot vilket han inte gör och det är förmodligen anledningen till den sena ankomsten, den tredje och för försvararen mest fördelaktiga tolkningen är att han gett upp skottet och är i rörelse att blockera mot returtagning, vilket de övriga försvararna inte är. De har noll koll på övriga spelare. Det är alltså en ganska dålig zon och det hade aldrig fungerat på 1960-talet. Men vadå?, EOS vinner ju matchen och räcker det med gubbazon så räcker det. Bilden är tagen från Skånska Dagbladet enligt länken ovan.
Zonminne: Det är Göteborgsfestival och vi; Chirseberg Cherries B-flickor ska spela B-final. Eftersom Chirsebergslagen brukar gå till A-kvart ungefär så var det väl inte så övertygande men vi hade haft två Elitseriemotståndare Luleå och Solna, dessutom ettan och tvåan, i gruppspelet och förlorat båda med en poäng efter inte så lite domargruff och tufft fysikt spel från de bra mycket större norrlagen. Nu heter motsåndarna Asker och är norska mästare och också de ganska så stora och stöddiga. Coacherna också. De har en egen klack med äldre Askerspelare som skränar oupphörligt under uppvärmningen. De tar hela banan i besittning när de värmer upp och det är i basketetikens rike verkligen inte snyggt. Vi får säga till domarna för att få tillgång till en korg. Askerspelarna fortsätter att värma upp genom att nu springa runt hela planen. Men egentligen bryr vi oss inte för vi är ganska trötta och bara åtta spelare. Gårdagen innebar att lämna förläggningen klockan sex för spel i Askim och komma hem klockan tjugoett då den snälla serveringspersonalen höll maten varm till oss. I sista lördagsmatchen, alltså semifinalen, mötte vi Djursholm och var mycket trötta och försvarades oss lågt, vilket innebär man-manförsvar med alla spelarna bakom bollen, där översta spelaren är i höjd med straffpunkten utom då spelaren som markerar bollhållaren. Alla anfallen var långa vilket innebär att man håller igång passningsspelet till fem sekunder kvar på skottklockan innan spelet avslutas. Det var så länge sedan vi hade spelat så att Dzenita som var alldeles ny i laget fick inte komma in på planen. Då hade hon fått spela lika mycket som de andra i sex matcher men hon grät i alla fall. Efteråt skrev Djursholmscoachen att de förlorat därför att det var första gången de mött ett lag som spelade zon. I Sverige var det förbjudet att spela zon men i internationella turneringar, som Göteborgsfestivalen, var det tillåtet. Nåja. Strax före matchen brukar coachen alltid säga något inspirerande och nu mot Asker behövde jag komma med något som piggade upp. Cherries spelare var korta och vår längsta nu inte längre än deras kortaste. ”Dom verkar vara bra på att springa men korta spelare är alltid snabbare så … fullt ös!” Fem disciplinerade tjejer i körsbärsfärgade dresser och svartröda knästrumpor sätter högsta fart och efter två minuter leder vi med 12-0. Helplans man-man press och avslut direkt. Asker fick bollen knappt över mittlinjen. Allt gick i och norskorna blev rundningsmärken. Time-out och ett himla liv på den norska bänken medan publiken var alldeles tyst. Matcherna är korta i Göteborg och bara att ligga under med några få kan bli till problem. Norskorna som övermodigt startat i man-man går nu över till zon och matchen är hemma. Dzenita kommer in och får spela resten av matchen, mest av alla. Avsiktligt saktar vi in och spelar långa anfall och Asker är glada för att spela jämnt och fortsätter i sin zon så att vi slutligen vinner med tio poäng. Py sätter fem treor och det är hög nivå i flickorB. Det blev till vårt roligaste avslut någonsin. Man kan säga att då var det vi som var i zonen. Förutom medalj och pokal så fick alla varsin grön godisgroda för att Luleåcoachen högt och obehärskat ropat till domaren: ”Dom hoppar ju som grodor”. Den traditionella avslutningsmiddagen då alla bjöds att äta hur mycket dom ville byttes mot fisk och ris på en kinarestaurang av kostmedvetna trettonåringar. Så trots några fler B-finaler och A-kvartsfinal i Lund och Göteborg, trots att spela jämnt med alla Skandinaviens bästa f-85:or i en inbjudningsturnering i AArhus och dessutom slå Högsbo som var bäst bland 86-orna, trots att komma tvåa i Skåneserien utan träningsplan, och att året efter vinna Skåneserien så var nog de gröna grodornas dag den bästa dagen med F-86.
(Det hemskaste minnet är från Lundaspelen ett år då samma lag spelar B-final både i F-85 och F-86. Efter sexton matcher på fyra dagar så grät flickorna sig igenom sista dagen. Det var inte Basketsmart av coachen som skyllde på olyckliga omständigheter. När någon behövde byta så fick jag vackert och övertalande fråga om någon ville gå in på banan. De vanliga uppgifterna fick omfördelas och minnet som fastnat är när Karin får uppdraget att sköta alla inkast. Det bara brister och storgråtande på planen säger Karin, ”Ska jag göra allt?!” och menade varenda stavelse.)
ABC.D 