Litteratur

(91) INFAMT OCH OHEDERLIGT

I dag är det Ebbas dag. Ebba Witt-Brattström. Hennes ”Århundradets kärlekskrig” kommer ut i dag. I alla fall så recenseras den här och där i dag. Inte för att jag har kommit över den ännu men man kan ju ta del av kulturaspiranterna (aspirationer till att bli kulturman alltså). Jag råkar läsa: ”Jag ligger inte med en högerman”, sa Gun Kessle, alltid lydig Jan Myrdal. Det är åtminstone en linje. Hade Moas dotter varit lika klok och hållit sig borta från elitister hade mycket besparats henne. Men var idén i stället att vara högsta hönset så finns alltid risken att man satsar fel.” och ordet infamt faller fram bland synapserna i mina tankars värld. Hur är det möjligt? Jag vet inte varifrån det kom. Motbjudande, vedervärdigt, vederstyggligt, förhatligt, förskräckligt, frånstötande, obehagligt, vidrigt, otäckt, uselt, hemskt, ohyggligt, äckligt, vämjeligt, abominabelt, grymt sa grisen, en sur gammal högergubbe. Vadan att vänta? En annan kommentar i dag från självaste Expressen: ”Att hon samtidigt, med berått mod, låter hela manlighetens kollektiva skuld falla på en ensam man, som många läsare kommer att tycka sig känna igen, är mindre hedervärt.” Ja, man vet inte vad man ska tro. Är det autentiskt så är det. Varför denna omsorg om mannen, i det här fallet den enstaka mannen? Den enstaka kvinnan skurar i hela landet! Det är uppenbart en otrevlig man.  –  Hedervärt alltså! Heja EBBA! Jag återkommer i ämnet när jag läst boken …

I självaste Aftonbladet går att läsa om den allt mindre hedervärda för att inte säga ohederliga Handelshögskolans bemötande av en diskuterande kritisk och framförallt fri hållning. Totalitarism är vad det handlar om och vad bland andra den inte så särskilt hedervärda familjen Ax:son Johnson gör när den öppet visar hur totalitär man kan vara mot kvinnor också i en demokrati som Sveriges. Det är den intellektuella friheten det spelas med. Rätt så läskigt faktiskt. Det finns många goda skäl till att varken läsa eller skriva i tidningen Axess. Det ”är ett svek mot demokratin, ett primitivt sätt att säja nej till upplysning, information, debatt, kultur, ja snart sagt till allt som är viktigt i en demokrati”. (för att alludera på ett påstående om Metro jag råkade läsa på en blog.) Jag återkommer i ämnet när jag läst boken … 179 år av ensamhet.

(98) Tokiga tankar hör tokarna till

Kajsa Ekis Ekman: TEXTER 1998-2015 (2015)

Andra texten (b) som Kajsa skriver handlar om tokiga tankar som högerskribenter och andra förmenta tänkare försöker överföra på sina motståndare, inbillade eller ej. Det är en god iakttagelse och en generalisering som faktiskt håller. Man kan undra varför det är så. Rädsla? Oerhörd rädsla? En dumhet som överskrider tänkandets gränser. Tänkandet som ju skulle hävdas. Tokhögern? ”Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man.”  Javisst är det så. Så tokigt det kan bli. Det är ett sjukligt drag på något sätt. Högern som hatar förändring, vars trygghet vilar på att ingenting får störa ordningen, rubba cirklarna, känner stor skuld inför sina mordiska tankar gentemot de förändringsbenägna och projicerar dessa på sina motståndare. Det som psykologerna kallar överföring och vips, så lättar skuldkänslan för reaktionärerna; det är detta som är reaktionen, och högern får någon sorts bekräftelse på att det tänkta är det rätt tänkta, och lite dopamin på köpet. Det blir som en drog. Förstå att det inte går att diskutera med dessa påverkade människor. Naturligtvis tillkommer vad en auktoritär uppfostran gör med människor och det inbyggda kravet på att vara framgångsrika och bättre än andra. Det som här är teori och inte verklighet. Kartan stämmer inte med terrängen och nu ska terrängen ändras på. Alltså ger man sig på andras beskrivningar av terrängen. De egna inneboende våldstankarna projiceras över och blir till en påverkan av andras beskrivningar. Något måste ju vara fel.

”God is not Great” … 41 – #blogg100

”Du store Gud?” med undertiteln ”Hur religionen förgiftar allt” av Christopher Hitchens och i översättning av Margareta Eklöf. Jag läser den på svenska och det är en helt annan upplevelse än gårdagens läsning. Hitchens är verkligen bra; säker i moralen, vitsig, infallsrik och obevekligt drar han ner Gud i skiten gång på gång och visar hur illa det är ställt med det egna landets konstitutiella ledarskap som använders sig sig av gudskapelsens gift helt emot konstitutionen de är valda att tjäna. Gud är människornas skapelse och i många fall de onda människornas skapelse. Tvivla på guden men tvivla inte på det. CH tror på tvivlet och människoandens evolutionära utveckling och förpassar religionen till människans ursprung och barndom ihop med mysticism, shamaner och annat trolleri och det är inte utan att man känner igen religionsskaparna i trollen på nätet. Det är ingen tillfällighet att det är ateisten Aschberg som sätter ljuset på mörkerhennarna och det är ingen tillfällighet att det är så mycket uppenbarelser och syner förknippat i den sverigedemokratiska retoriken som snarare ska stavas rättorik. CH visar också tydligt på sexualhyckleriet i religionen där undertryckande leder till övertryck och att den Jesuska devisen om att ”låt barnen komma till mig” i kyrkornas tappning handlar om sexualneuroser som kyrkorna dessutom vägrar att göra upp med. Ingen religion undantagen. Däremot så tycker Hitchens illa om den kyrkoförstörelse som sker i ateismens namn. Där skiljer han sig till exempel från George Orwell som han annars har mycket gemensamt med.

”Att dö” … 40 – #blogg100

Christopher Hitchens, som är min jämnfödde; det betyder att han föddes samma år som jag, dog den 15 december 2011; förresten så föddes han den 13 april; betitlar sin sista bok ”att dö” Alltså en inte fullständig mening inledd med det underordnade att. En av de sista raderna han skriver är: ”Om jag konverterar är det för att det är bättre att en troende dör än en ateist” Som en supporter, en fan av oavhängigheten som kan tänka sig det otänkbara och som låter så ett citat utgöra den sista meningen: ”Ingen kan någonsin stå på egna ben … Detta är odödlightens pris. Ingen människa är hel. Ingen människa är fri.” och chockens fjärde stadium; acceptansen …kanske av sin dödlighet … i stället för en sista tråkning i stil med: Det är ingen vits med att dö … eller något … som det kan bli … och så kanske … den sista bokens svenska titel … alldeles nyss. Underfuntigt men fel. Originaltiteln som är ”Mortality” borde på svenska blivit ”Dödlighet” …, och man skäms en smula. Kanske är resten av översättningen i samma förvanskande stil. Vad vet jag? Var boken bra? Sådär, blir svaret. Det är ingen överlevare så att säga.

Ackumulationslagens omöjliga sammanbrott … 39 – #blogg100

Det år vår och då är det alltid dags för gamla nomader att brotta upp sig lite. Majbrasans flammor renar och gör upp med vad som samlats i ladorna och så på tillnyktringsdagen drar sällskapet iväg till nya insamlingsplatser att översomra på. Det nya kan vara det gamla, som sommarstugan till exempel, men det står för detsamma. Vi bär på något underligt sätt med oss vår ursprungliga historia på ett eller annat sätt och på vägen tillägnar vi oss nya historier som också får vara med, ja, rent av är de nödvändiga. Vissa saker man bär med sig är för säsongen, andra för livet. Det är inte alltid lätt att veta vad som är vad. En del sker i massan som vid Valborgsbålen och på 1:a maj och en annan del enskilt som gesällvandringar eller tågluffning. Man behöver komma ut i världen för att lära sig nya saker men också för att förstå sig själv och bättre fungera hemma. Få perspektiv som det också kan heta.

Att läsa en gammal marxistisk klassiker duger också. Några nya känner jag tyvärr inte till. Det vi kallar marxism bygger på några grundläggande värderingar som Karl Marx la ut i ”Kapitalet”. Dessa kan man antingen förstå eller lämna därhän. Förstår man dem inte så är det alldeles uppenbart att man får lämna dem därhän. Den viktigaste är att kapitalismen är en politisk ekonomi. Det är själva ekonomin som är medlet för förtrycket. Ingenting förändras i grunden av att socialister tar kontrollen över kapitalet, typ köper upp hela rasket, ty reglerna för att samla in det nödvändiga kapitalet gör det i längden omöjligt att samtidigt tillgodose människors behov, som till exempel att äta. Man kan inte både äta upp en kaka och samtidigt ha den kvar. För att kunna samla kapital måste man avstå från att äta upp hela kakan och den delen som måste avstås blir med tiden allt större. Hur än konsumtionsbiten fördelas så krymper den. Pengarna räcker liksom inte till. Då blir det kris. Det är bara dessa tankar vi kallar marxism som förklarar den ekonomiska krisen. Mycket som inte har med dessa grundläggande värderingar som Marx förklarar i Kapitalet att göra kallas också marxism. Det är ungefär som vetenskapens förhållande till det ockulta. Tyvärr så har den marxistiska ockultismen, i dagligt tal kallad marxismen, kommit att dominera det Marxska arvegodset och människorna genom ett, relativt sett, fåtals härskartekniker, gjorts urarva.

I alla fall.

”The Law of Accumulation and Breakdown of the Capitalist System” av Henryk Grossmann som jag har läst tidigare beskriver den för kapitalet nödvändiga krisen också som en av de motverkande orsaker till den långsiktiga räntekvotens fall och eftersom inget är absolut under solen, utom då möjligen den ende Guden, så kan man tycka att också borgerliga ekonomer borde tillägna sig förståelsen här för den ekonomiska krisen och dess överlevande på samma sätt som en större förståelse av döden är nödvändig för att kunna överleva.

För en djupare förståelse av döden rekommenderar jag idag Christopher Hitchens ”Att dö”!

”Kafkapaviljongen” … 38 – #blogg100

Kontrafaktisk fantasi. Smaka på det! Varje kontrafakta är fantasi. Vi har ett fint ord för det i svenskan; Om. ”Om inte det hade hänt?”. Här är det: ”Om inte tyskarna förlorat vid Kursk?” Nåväl. I den här boken vinner alltså tyskarna slaget vid Kursk och framgent och blir så Europas herrar och parallellt får vi vara med om utvecklingen i Sverige främst genom Sigvard Eriksson; en sjavig intellektuell som blir till framgångsrik författare, om inte den framgångsrikaste, och en del av det nazistiska kulturetablissemanget. Romanen är full av kontrafaktiska klurigheter och fiktionaliseringar av kända namn som Eyvind Johnson och Stig Dagerman och jag anar att det finns många fler anspelningar och imaginära verkligheter än jag kan ana mig till. Rör man sig annars med sannolikheter så får man här röra sig bland osannolikheter. Det är bara att acceptera för boken är bra skriven på ett behagligt, vägvinnande och helt okontroversiellt språk. Just ett sådant svenskt språk, kan man tänka, som Adolf Hitler i den här romanen vill ska överleva och som är omöjligt utan konstnärskollektivet Kafkapaviljongen; en konstruktion och maktfaktor av en svensk överlevnadsbyråkrat på den nazistiska parnassen så den alltså kan te sig i en kontrafaktisk roman. Tredje ståndpunkten blir till en avrättningsbar motståndsgrupp och det finns en ordlek med Da-German och NattGerman och en koppling till den dystopiska litterära traditionen med några av dess ingredienser och vi får provsmaka på lite vacker Stockholmsomgivning. Slutet gott; allt gott. Adolf Hitler dör och Sverige återgår till det banala. I allt en roman som går hem på den faktiska svenska parnassen och det är ju också ett ord man kan leka med. Som sagt; en läsvärd romansoppa kokad på många tänkbara fakticiteter; uppslagsrik!

Redaktören ber om ursäkt! … 35 – #blogg100

Redaktören ber om ursäkt för den uteblivna publiceringen i Blogg 100-serien då personalen helt uteblivit förhandengivandes kräksjuka och men lovar infinning för fortsatt bloggande i morgon. Den dagen den omsorgen.

 

En mindre debatt men mest medhåll angående Svenska Akademins brummanden om Bilföretaget Mercedes bruk av Karin Boyes diktning i reklamjargongen tror jag inte man ska ta så allvarligt på. Jag tror det är ett utslag av enkel tjuvamoral då de litterära referenserna tunnats ut med senaste prisgivande av kompismoral och genrebrottet att släppa in ”berättelsen” i det romanskrivande historieprojektet. Det litterära projektet i samtiden torde snart vara ett minne blott på parnassen. Vart har det tagit vägen? Jag menar vad tänkte Dumas på när han lät Dantés förälska sig i Mercedes? Om inte If hade varit … ?

Min åsikt? Det är bara att tuta och köra!

Som sagt :Kräksjuka