Joggingblogg

(89) Malmöiter

Jag läser en rolig mening i dagens Kvällspost. Ja artikeln är skriven tvåtusentolv men den dyker upp i dag när jag kollar om bomben på Fredsgatan som väckte hunden hemma.  ”Även om han är bosatt i Lund är han en tvättäkta malmöit.” Det är inte möjligt tänker jag. En malmöit bor i Malmö. Det är liksom hela idén med epitetet. Men Seth Mattssons deckare i Malmömiljö är bra. Läs dom!

Kraftig explosion i centrala Malmö står det i Kvällsposten men den rubriken måste vara satt i Lund eller Stockholm. Fredsgatan är en bakgata alldeles vid motorvägsinfarten till Malmö. Jag passerade området i morse på väg fram och tillbaka till stationen. Trafiken flöt klart ostörd. Gymgrossisten heter affären som fick ta smällen. Naturligtvis handlar det om droger. Området torde vara Malmös gymtätaste. Bara på Fredsgatan finns två gym och ett systembolag och i en tvärgata nya innekrogen Röda Nejlikan. I Fredsgatans förlängning på andra sidan Lundavägen, på Höstgatan ligger Antibok vilket torde vara det hippaste antikvariatet i Malmö just nu med olika perfomanser varje vecka.

Det finns tvåtusiaster som bara för att de åker tåg varje dag och har svårt att håla reda på sig gärna vill att Lund också är Malmö men inte känner till att inte ens Lund är ett. Man talar om två Lund med centrum och periferi. Lundaborna bor i periferin. Förlåt att jag inte är från Göteborg, men jag förstår liksom inte vitsen.

Jag läser ett inte så roligt stycke i Expressen som är någon sorts riksupplaga av Kvällsposten. Vändpunkten kom när en av 68-radikalerna i Lund i min mors närvaro (med Auschwitz, Sachsenhausen och Ravensbrück fastbrända i själen), kallade mig för judesvin. En rak höger och han låg på marken och grymtade likt en stucken gris. En bil närmade sig. Min mor skrek ut sin förbannelse på jiddischsvenska: ”Tjeyr eyver han, kör över honom!”  Sedan dess har jag behandlat dylika antirasister – de har av någon anledning alltid tillhört vänstern – på detta entydiga vis. Jag kommer från Möllevången där man både ger och tar stryk.” Också en malmöit med andra ord, men vad är det han egentligen säger. 68-radikaler och dylika vänsterns antiraster = antisemiter. Alla? Jaha, då är det väl så då. Naturligtvis handlar det om något annat när man skriver så. I alla fall i Expressen. Tidning med sting. I näven eller tanken?

Annonser

(90) VARDAG

Vi målar väggarna vita i en lägenhet i Svedala och medan vi gör det så pratar vi om ditten och datten. Om strängteori och Carlos Castaneda, dimensioner och strålar i ombytliga färger, Platon och Pytagoréer, enkla toner och sfärernas musik, upplösningen av demokratin, vänsterfascisterna i nittonhundrasjuttiotalets alla bokstavskombinationer och dagens teoretiska vänster lite till. Till kafferasten har vi espressomaskin och ostmackor och vi pratar om författare och böcker som stått sig, till exempel Hesse och Stäppvargen och några till. Hunden får vara med på ett hörn där han tuggar finaste torrfodret för trehundra kronor per påse. Sedan åker vi hem till Malmö och Möllevångstorget och vidare till Kirseberg och utanför huset på första soliga bänken sitter en historiestudent och grunnar över en avhandling om Posthumanismen och sanningen som den framträder i naturvetenskapliga rön. Inte långt från strängteori och Castaneda med andra ord. Så sant, så sant. Sanning och verklighet. Sanningen dog i Spanien menade George Orwell till ArthurKoestler. Båda var där. Det som hände hade inte hänt och det som hade hänt hände inte. Den som behärskar nuet kan få skriva historien. Informationsministeriet bestämmer om det är i landets intresse att man kan ge ut Orwells bok som ska bli en succcé. I alla fall är det något som händer varje dag. Som man kan prata om. Varje dag. Vardag.

Hockeyfinaler … 42 – #blogg100

Samtidigt som NHL-säsongen slutar så börjar den liksom på riktigt. Det är slutspel. Lagen som inte finns med räknas inte och deras supportrar är mycket besvikna. Deras favoritlag har lämnat dem utanför händelserna och berövat dem talförmågan, yttrandefriheten, upplevelsen. Ingen tar dem riktigt på allvar längre och knappast de själva heller längre. Det drabbar i år Washington Capitals där Nicklas Bäckström, poängmässigt bäste NHL-svensk,  spelar och han vill mycket riktigt inte spela i VM heller i år, en inte så liten demonstration om bristande motivation efter dopingspektaklet i Olympiska Spelen härförleden, återvinnsmästerskapet där de utanförblivna NHL-spelarna kan restaurera lite av vinnarmentaliteten. Kvarvarande NHL-are kan glädjas åt att någon annan än Alexander Ovechkin kommer att vinna skytteligan. Kanke blir det en Steen i år.  Själv en dalasten på farmors sida, kanske jag kan hoppas på det. Omöjligt är det inte. Motståndaren Chicago är mästare och verkar faktiskt lite mätt. Fast man ska inte tro på vad som verkar. De tidigt klara lagen kan grundträna lite extra i förberedelserna och ser kanske lite sega ut i inledningsomgångarna. Varje spelserie mellan lagen går till fyra, eller bäst av sju, och laget med färrest förluster på vägen till finalomgångarna brukar ta hem Stanley Cup. Det brukar heta att man ska ta en match i taget men det gäller alltså inte i Stanley Cup då konservationen av krafterna är essensiellt. New York Rangers tycks veta detta och kanske är det deras tur i år. Målvakten Lundqvist som räknas till NHL:s bästa har redan gjort alla sina dåliga matcher för den här säsongen och framåt har man Rick Nash och dess utom så tycks man ha fått ordning på övertalsspelet vilket brukar vara avgörande. Mycket talar för dem. Fast då får de börja med att vinna över Philadelfia; förstås. Just nu ligger Montreal närmast.

När ett lag går dåligt så brukar man ta fram våldet. Våldet utgör det religiösa innehållet i hockey och varje lag har en eller flera spelare vars främsta uppgift är att kunna slåss, det vill säga gå i handgemäng med det andra lagets slåssman. Det är ett tufft jobb. En vanlig proffsboxare har längre uppehåll mellan matcherna men för hockeypugilist så är det ett par gånger i veckan som gäller. Rent affärsmässigt så är det tuffa spelet en dålig affär för NHL och man försöker så gott det går att ta bort det oregelmässiga spelet, men för många hockeyfans är det att ta bort själen trots att det i den biljettbetalande verkligheten så är det allt färre som uppskattar våldet. Hellre fart och teknik!

I sverigelandet så tror man att supportrarna är sportens själ så därför får de finnas kvar och förgifta allt med sitt smått religiösa beteende. Eller?