Hund

(90) VARDAG

Vi målar väggarna vita i en lägenhet i Svedala och medan vi gör det så pratar vi om ditten och datten. Om strängteori och Carlos Castaneda, dimensioner och strålar i ombytliga färger, Platon och Pytagoréer, enkla toner och sfärernas musik, upplösningen av demokratin, vänsterfascisterna i nittonhundrasjuttiotalets alla bokstavskombinationer och dagens teoretiska vänster lite till. Till kafferasten har vi espressomaskin och ostmackor och vi pratar om författare och böcker som stått sig, till exempel Hesse och Stäppvargen och några till. Hunden får vara med på ett hörn där han tuggar finaste torrfodret för trehundra kronor per påse. Sedan åker vi hem till Malmö och Möllevångstorget och vidare till Kirseberg och utanför huset på första soliga bänken sitter en historiestudent och grunnar över en avhandling om Posthumanismen och sanningen som den framträder i naturvetenskapliga rön. Inte långt från strängteori och Castaneda med andra ord. Så sant, så sant. Sanning och verklighet. Sanningen dog i Spanien menade George Orwell till ArthurKoestler. Båda var där. Det som hände hade inte hänt och det som hade hänt hände inte. Den som behärskar nuet kan få skriva historien. Informationsministeriet bestämmer om det är i landets intresse att man kan ge ut Orwells bok som ska bli en succcé. I alla fall är det något som händer varje dag. Som man kan prata om. Varje dag. Vardag.

Pinka lilla stjärna … … 27 – #blogg100

Vovvarna och jag brukar dela på lunchen. Jag har två voffar av samma terrieras där den ena är äldre medan den andra är yngre, varav den yngre dessutom är mindre och förmodligen alltid kommer att behandlas som valp.

Oskalad potatis småskuret tärnad stekt i olivolja från finaste flaskan tillsammans med margarin, smörstekt småskuren röd lök, råriven morot, rårivet äpple, tärnad porterstek och lingonsylt. Äggen var slut, annars fanns det ett ledigt gjutjärnsstekjärn till dom också. Till detta dricker/lapar vi det kommunala vattenverkets tyvärr mjukgjorda Vombsjövatten härtappat ur diskbänkskranen.

Maten läggs upp på varsin Höganäsproducerad porslinstallrik och knappt har jag satt mig till bords förrän hundarna har ätit upp sitt. Valpen är snabbast. Ibland har jag en känsla av att hundarne andas in maten. Den äldre kommer och tackar för maten medan den yngre lägger sig bekvämt tillrätta vid den äldres tomma tallrik. Det brukar nämligen bli lite över vid uppslagningen och det serveras strax som en andra fast mindre portion. Valpen väljer den äldres tallrik för att maten räcker längre där. Det är det som kallas att vara matsmart.

När vi ätit har vi behov av en runda och går ut. Då får jag tid att tänka. Eller¡, som Steve Sem-Sandberg så vackert låter Lou uttrycka det i ”Allt förgängligt” : ”Om det är i relation till djur som allt mänskligt sätts, var börjar då reflektionen över det särskilda djurväsen som vi alla är en del av men som vi bara helt flyktigt, om alls, känner”