”438 dagar” … 37 – #blogg100

Martin Schibbye och Johan Persson åker ner till Afrikat för att skriva om konsekvenserna av Lundin & Bildts Oljeprospektering i Somalia, eller den del som för tillfället kallas Ogaden. De är proffsiga men hamnar i alla fall i fängelset Kality, kanske för att de inte är så proffsiga i alla fall. När allt kommer till kritan så lämnar sulorna på deras nordiska konceptskor spår som ökennomaderna kan följa medan gerillastyrkan de är inbäddade hos mest är rädda för att heta linjen hem till den kalla norden ska pejlas på plats. Medan de gör sitt jobb så filmar de också sig själva, kanske ett annat jobb, men istället för att spara filerna krypterade i något överhängande digitalt moln så arkiveras de i minnesdiskarna som Regeringsgänget sedan kommer över och blir till avgörande bevismaterial i en rättegångsshow som gav mångåriga fängelsestraff. Det har jag egentligen ingen kommentar till då riskbenägenhet ligger inkapslat i personligheten men man kan konstatera att så blev det och ser man till uppdraget de gett sig själva så vann Carl Bildt med 1-0. Somalierna, eller ska man skriva Ogadennarna, är sluga som den, slugare än man räknat med men slugast är nog ändå Svenska Ambassaden som kommer att äras för sin ärelösa insats. Regeringsrepresentanten och utrikesministern Carl Bildt lyckas med den svåra konsten att göra ett personligt besök i Fängelsebyn Kality utan att sätta några officiella avtryck i protokollen till men för varken Lundin & Co eller den svenska överklassapparaten som vägda i den Somaliska verkligheten de båda självutsända journalisterna trots allt visar sig tillhöra. Att vara den man är och sanningen är olika storheter och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att vara båda. Kanske dresskoden duger som Jan Guillou så vackert uttrycker det i sitt förebildliga tacktal  till Jan Myrdal. Boken är intressant, välskriven och som JG skriver i förordet hedervärd. JG och hans journalistiska gärning löper nästan som en röd tråd i reportaget och hans goda råd om fängelsevistelser kommer väl till pass och det är nästan så att man saknar Bullworkern, hur de nu skulle ha lyckats gardera den för de olika inspektionsgardena?. Bäst är boken när galghumorn får titta fram då och då och tankarna går till Ferdinand Celinska afrikanska erfarenheter. Intressant är också Maktens Byråkratiska Besynnerligheter både i Domstol och Fängelse men också närheten till RegeringsApparaten där också fängelsechefen torde ingå och hur samhälleliga strukturer av Claude Levi-Straussiska proportioner biter sig fast i maktskiften och tycks bara mycket långsamt gå att förändra. Men samhällsförändringen i Somalia tycker jag ändå känns genom texten vilket gör den till en optimistsik skildring. Det är bara att gratulera den som ännu inte läst boken.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s