”Karain: Ett minne” …… 29 – #blogg100

är egentligen berättelsen om hur Karain avvärjde ett hedersmord genom att skjuta Pata Matara, sin bäste vän och vapendragare, i samma ögonblick som denne skulle skära halsen av sin syster hövdingadottern, som valt att leva med en holländsk handelsman istället för den man hon lovats till. Ett brodermord med andra ord och namnet Karain ligger ju inte långt från Bibelns Kain som ju också slog ihjäl sin bror. Till en sådan handling krävs en hjälte, och så beskrivs Karain och av en sådan handling kommer dystra tankar: Det var tydligt, att den förföljande tanken hade bragt honom till den yttersta gränsen av vad en människa kan utstå, och det skulle endast behövas den minsta påtryckning till, för att han skulle slinta över till den form av galenskap som är egendomlig för hans ras. Här gör författaren en mäktig iakttagelse, så mycket mer som man idag gärna byter ut ras mot kultur. Malajen, eller för den delen afrikanen, äga icke psykosen, eller för den delen neurosen! Jag tror att Joseph Conrad är först att skriva detta och att han inga efterföljare har. Rätta mig mycket gärna!

En annan psykologisk detalj, om man så vill, är Karains ständige följeslagare, en gammal man, trollkarl, tjänare, svärdbärare, faromor, skydd, vän och fred och som själv bär på ett trauma och tyst och utan intresse för något uppehåller sig i hjälten skugga. Då den gamle mannen dör tappar Karain konceptet men återfinner lugnet då han av Hollis en man med ungdomens oförfärade och ofelbara vishet, får en amulett, ett mynt, en sixpence med graverad drottningbild, för malajen symbolen för den stora modern,  insydd i udden av ett avklippt handskfinger. Mycket att demaskera och dekonstruera där. Lite förebådande av psykoanalysens övergång till kognitiv psykologi som alltså visar Conrad till en del handlar om magiska ritualer. ”En präktig beskrivning”, mumlade Hollis med en skymt av ett leende.

Mycket av Karain förebådar MÖRKRETS HJÄRTA; som så mycket annat som Conrad skrev, men boken skulle också i svensk översättning kunnat heta ”Ruelsen” som ett litet appendix till gårdagens lilla kria om Hertig Erik och Huliganismen: ”He was an adventurer of the sea, an outcast, a ruler–and my very good friend. I wish him a quick death in a stand-up fight, a death in sunshine; for he had known remorse and power, and no man can demand more from life.”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s