Pinka lilla stjärna … … 27 – #blogg100

Vovvarna och jag brukar dela på lunchen. Jag har två voffar av samma terrieras där den ena är äldre medan den andra är yngre, varav den yngre dessutom är mindre och förmodligen alltid kommer att behandlas som valp.

Oskalad potatis småskuret tärnad stekt i olivolja från finaste flaskan tillsammans med margarin, smörstekt småskuren röd lök, råriven morot, rårivet äpple, tärnad porterstek och lingonsylt. Äggen var slut, annars fanns det ett ledigt gjutjärnsstekjärn till dom också. Till detta dricker/lapar vi det kommunala vattenverkets tyvärr mjukgjorda Vombsjövatten härtappat ur diskbänkskranen.

Maten läggs upp på varsin Höganäsproducerad porslinstallrik och knappt har jag satt mig till bords förrän hundarna har ätit upp sitt. Valpen är snabbast. Ibland har jag en känsla av att hundarne andas in maten. Den äldre kommer och tackar för maten medan den yngre lägger sig bekvämt tillrätta vid den äldres tomma tallrik. Det brukar nämligen bli lite över vid uppslagningen och det serveras strax som en andra fast mindre portion. Valpen väljer den äldres tallrik för att maten räcker längre där. Det är det som kallas att vara matsmart.

När vi ätit har vi behov av en runda och går ut. Då får jag tid att tänka. Eller¡, som Steve Sem-Sandberg så vackert låter Lou uttrycka det i ”Allt förgängligt” : ”Om det är i relation till djur som allt mänskligt sätts, var börjar då reflektionen över det särskilda djurväsen som vi alla är en del av men som vi bara helt flyktigt, om alls, känner”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s