Måndag … 10 – #blogg100

Läsning är livet. Jag tycker om att läsa och jag tycker särskilt om att läsa de böcker jag tycker om. Jag vilar i läsningen. Genom åren har jag gjort en massa olika saker men på något sätt har läsningen alltid hängt med. Jag har funderat en del på varför man läser, varför det tycks vara en sådan fundamental del av ens vara. För Heidegger är den fundamentalaste delen av varat, eller ska vi säga varats ontologi; språket och kanske har han rätt för när jag läser så befinner jag mig onekligen trivsamt tillrätta i språket. Det är just tillrättastämningen i läsningen som jag trivs med. Heideggers stora intresse för etymologi och ordens ontogenes motsäger honom eftersom språket förändras över tiden och varat i sin fylogenetiska mening tillhör samtiden eller det mer populistiska nuet. Heidegger säger många kloka saker och hans iaktagelser håller i mångt och mycket fortfarande men opportunismen kvaddar helt hans filosofiska ståndpunkt. Man kan bara inte hamna i en slutsats om att ett uppgående i massans tukt är eller skulle vara varat. En etymologisk iakttagelse så god som någon är att ordet frihet går att härleda ur ordet stängsel. Jag tänker på detta när jag läser ”Theres” av Steve Sem-Sandberg. ”Ge mig ett sammanhang där jag kan verka med kraften av mitt fulla jag”  Onekligen är Ulrike Meinhof fångad av kraften av att vara medveten verkande intellektuell, mamma, och det egna kravet att verka vid fronten, på sin kropp erfara kampen men också att inte ställa något annat i vägen. Något anakronistiskt kan man krasst tycka. Heideggers ontologiska betydelse (här= de agerandes självuppfattning), om än via Sartre, kan inte underskattas, bara sorgligt sällan uppmärksammas.

1976 är reallönerna som högst och akademikerna föredrar köttgrytorna. Det finns ingen plats, inget agora, att analysera samtiden på helt enkelt för att samhällstänkarna inte drar till torgs längre. Modernitetens upphörande är också intellektualitetens. Ett exempel: Lars Gustafsson i Expressen häromdagen skriver om Sartre och Pessoa att de tycks tänka samma tankar utan att ha läst varandra. Händelsevis är det Heideggers tankar som båda tycks ha anammat men det påpekar okunnigt nog inte senaste mottagaren av Svenska Akademins Nordiska Pris.

Nu är jag led vid tidens skism

emellan jord och stjärnor.

Vår idealism och realism

de klyva våra hjärnor.

Det ljugs när porträtterat grus

får namn av konst och fägring.

En syn, som svävar skön och ljus

i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,

om ock i gyllne dosor,

och rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor.

-o-

Ps: Ett amatöristiskt bloggande har sina problom. Ibland behöver man en redaktör och alltid en korrekturläsare. Det finns samband i tiden ovan som inte kom med. ”Theres” mördas 1976, Postmoderniteten infaller till att börja med på 1950- talet och anländer lätt eftersläpande till överbyggnaden 20 år senare men genomslaget accentueras år från år. Etcetera och med mera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s